Christopher O'Regan om Klassiska

Passade på att fråga alltid lika trevliga historikern Christopher O'Regan om hans favoriter på Klassiska. Här bjuder han på fyra läckra axplock med lika spännande historik till som bara Christopher kan!

1011. Poudreuse, av Johan Jacob Eisenbletter

En underbart gracil möbel som minner om en tid då människans naturliga yttre skulle tuktas och då fägring var resultatet av ett avancerat konsthantverk som fick ta tid. Högreståndsdamerna spenderade långa stunder vid sina sminkbord och emellanåt bjöds män in för att närvara vid den intrikata morgontoiletten. Den unge greven Axel von Fersen berättar i sina dagboksanteckningar om ett sådant besök hos en fru de Brionne i Paris: “Hon tog rött smink ur sex olika burkar, blandade dem och smetade sig i ansiktet.” Det roade honom mycket, och han skriver att han aldrig hade sett ett så vackert rött smink. Stockholmsdamerna låg inte efter: för att bli av med fräknar gned man ansiktet med gäddgalla, och för att undvika solbränna smorde man sig med äggvita.

1365. Ring guld 1799

Något av det mest fantastiska med ämnet historia, är när man får den där hisnande upplevelsen av att komma nära en människa ur en förgången tid, när hinnan som skiljer dem från oss blir knappt märkbar. Ju mer personliga föremål som man får I sin hand, desto mer intimt möte. Och vad kan väl vara bättre än en ring som någon en gång har burit på sitt finger och som dessutom är dekorerad med en vacker flätning av en närståendes hårlock. Tänk alla gånger hon har blickat mot sin älskades monogram och kanske tryckt sina läppar mot glaset. Bland kvinnorna i Stockholm blev det ett mode i slutet av 1700-talet att bära ringar på de flesta av sina fingrar, och en insändare i Stockholmsposten menade att deras händer såg ut som veritabla “ringmagasin”. Han anmärkte även att “när man ta ett vackert fruntimmers hand känner man ej annat än hårda trianglar och fyrkanter”.

1640. Adolf Ulrik Wertmüller, Commerserådet Conradi

Det var en gång en tid när manlighet inte definierades genom emotionell fåordighet, muskler eller en slarvigt rufsig casual style; en tid när mannen ägde lika stort tillträde till hjärtats alla register som kvinnan utan att för den skull betraktas som omanlig eller feminin. Tårarna och ömheten, empatin och artigheten prisades, och Gustaf III:s epok blev också kallad “den högst förfinade artighetens tidevarv”. Något att tänka på när man tjatar om att vi moderna män ska “bejaka våra kvinnliga sidor”, är att de just inte är kvinnliga utan mänskliga...

1751. Axel Otto Mörner, Vy mot Stockholms slott

Denna fina, lätt naivistiska målning som låter oss blicka mot det Kungliga slottet som ännu har sin vackra gula ton. Vore det inte att föredra att slottet återfick sin ursprungliga kulör? Jag är väldigt förtjust i vyer över den stad som jag älskar så dyrt, och i synnerhet sådana där man skymtar våra föregångare, de som trampade den här stadens gator före oss. Målningen kan också tjäna som ett inlägg i debatten om det nya Slussen. Vem, som är vid sina sinnens fulla bruk, skulle väl komma på tanken att dra en åttafilig formlig motorväg utmed den här vackra kajen som vi ju i stället skulle kunna fylla med folkliv, kaféer och njutning i den uppgående solens första värmande strålar en skön sommarmorgon?